Haha, tror jag blir tokig. 

Har ni någongång haft denna paniken, när ni känner att ni vill ut. Ni vill bara klösa, riva och dra er ut ur er själva? Ni måste ut!?

Att ha så ont, så ni inte vet varken upp eller ner. Ångesten som får er att stelna? Gråten som sitter i halsen. Jämt. 

Jag är så trött. Hela dagarna och kvällarna. Saknaden som är så stor och aldrig kommer gå över. När man inte kan ha en nedräkning till nästa gång vi ses. gapet sen sist växer bara och kommer inget annat än att bli större. 

Shit va jag behöver dig nu!

Jag tror jag går sönder. 

Ester

Jupp.. Jag har köpt katt!.. Jag är inte längre ensam. Haha!

Har inte ens klätt på mig idag.. Patetiskt. 

Bra med jobb imorgon!

Usch för allt just nu. 

Saknade Pappa

Jag har förlorat min pappa i den hemska sjukdomen cancer. Den 3 April fick vi samtalet, att han ensam nere i Småland fått en cancer diagnos. Den fanns i bukspottkörteln och hade spridit sig till levern. Du, älskade pappa, fick komma upp till Örebro, till oss efter bara några dagar. En knapp vecka. 

Vi hade dig nära oss. Du skulle få behandling hos mig, på onkologen. Jag skulle vara med och göra dig frisk! Det tog några dagar att vända det till det positiva, att ha dig på jobbet. Men det blev bara mer och mer positivt. Jag skulle ha koll på dig, Pappa ;). 

När jag väl vant mig vid tanken, så får vi bomben. Att du ska få komma till Vitsippan, avdelning 84. -Den palliativa avdelningen. -Dit man kommer för att dö. Det va då paniken kom. Det var inte dags än på 40 år!! Du skulle inte dö. Du har 5 studenter kvar att se, bröllop, barnbarn, träffa pojkvänner och grilla, resa, jag kan rabbla hela kvällen på saker du hade kvar! 

Men nej, du togs ifrån oss. Vid 45 års ålder togs du från dina 6 barn, din fru, dina föräldrar, dina vänner. 

Vi försökte, trots sorgen vi hade redan då, ta vara på den sista tiden. -Göra det bästa av det. -trots paniken, ångesten, konstanta hjärtklappningen och sömnbristen. Trots det, hade vi det bra. 

Vi fick hjälp av bra personal, familjemedlemmar och vänner. Jag vet att du hade det bra Pappa. Du hann att berätta det för mig den natten jag hann att sova hos dig. -Att den här avdelningen va så bra! Att du trivdes. Det värmde att höra och underlättade lite. 

Du drog dina dåliga skämt så länge du orkade prata och vara vaken. Jag skratta inombords även om dom var usla. Du visade dig stark inför oss barn och va dig själv. Och det är så jag älskar dig, Pappa. 

Och så jag alltid kommer att älska dig. 

Den 4 Maj somnade du in. Ditt lidande fick ta slut. Du anar inte hur stor saknaden är efter dig. 

Din begravning kan ha varit den finaste någonsin. Med blommorna, den fin kistan, bildspelet på dig och alla människor som kom!

Det är så mycket jag har kvar att visa, alla har kvar att visa! Jag vet att du "alltid är med oss". -Men det är inte detsamma. 

Jag saknar dig