Att svälja sin "stolthet" är inte det lättaste.. Inte när man alltid varit stolt. Oavsett vad priset har varit för det. 

Men idag, gjorde jag det. Kanske inte svalt den, men Jag tog risken, chansen, språnget eller vad man ska kalla det..

Att nu sitta med klumpen i magen och vänta är inte kul. Men förhoppningsvis värt det. Bara att va tålmodig. -Vilket jag inte är! Haha..  

Nånstans tror jag ju ändå på det.. Även om jag är lite rädd. 

Shit. Trodde inte jag skulle va nervös över denna längre. Det va jag ju! 🙈

Happ. Hoppas! 

Trots att strax över ett år har gått, så känns det fortfarande ganska ofattbart att det hände. Att du skulle få cancer. Att det skulle gå så förbannat fort. Att du skulle försvinna ifrån oss. Det kommer ibland som en käftsmäll att du inte finns kvar. 

Saknaden är så brutal, att man inte kan föreställa sig. Sjukt. 

Samtidigt som det känns hemskt att hjälpa andra, när DJ inte kunde få hjälp, så känns det bra. Jag ger folk det jag själv ville ha. -Ha dig kvar, Pappa. 

❤️