söndag 17 maj 2015

Trots att strax över ett år har gått, så känns det fortfarande ganska ofattbart att det hände. Att du skulle få cancer. Att det skulle gå så förbannat fort. Att du skulle försvinna ifrån oss. Det kommer ibland som en käftsmäll att du inte finns kvar. 

Saknaden är så brutal, att man inte kan föreställa sig. Sjukt. 

Samtidigt som det känns hemskt att hjälpa andra, när DJ inte kunde få hjälp, så känns det bra. Jag ger folk det jag själv ville ha. -Ha dig kvar, Pappa. 

❤️

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar