Jaha. Det rullar på. 

Mormor får sin cancer-behandling hos mig på jobbet. Känns skumt. Men ändå bra. 

Mamma utreds för eventuellt mer cancer för hennes del.. Känns bara hemskt. 

Snart jul. Hatar de. 😄

Skönt att jobba hela jul, göra lite nytta. 

12 arbetspass kvar till Paris med. 

Känns bara bra👌🏼 

Oj oj.. Jag har tänkt. Drömt. Hoppats. Tänkt lite till. 

Att man blir som 14 igen och kollar telefonen varje kvart. Fast jag igentligen inte tror att jag fått något. Men man kan ju hoppas. 

Klump i magen, nervositet och ångest. Jag är stolt över min agering, men fy fan va rädd jag är ändå. 

Tänk om. 

Usch.. Vill bara ringa. Eller skicka ett sms. Feg som man är. Haha! Meb bara att vänta.  Bara att bita ihop. 

😰

Att svälja sin "stolthet" är inte det lättaste.. Inte när man alltid varit stolt. Oavsett vad priset har varit för det. 

Men idag, gjorde jag det. Kanske inte svalt den, men Jag tog risken, chansen, språnget eller vad man ska kalla det..

Att nu sitta med klumpen i magen och vänta är inte kul. Men förhoppningsvis värt det. Bara att va tålmodig. -Vilket jag inte är! Haha..  

Nånstans tror jag ju ändå på det.. Även om jag är lite rädd. 

Shit. Trodde inte jag skulle va nervös över denna längre. Det va jag ju! 🙈

Happ. Hoppas! 

Trots att strax över ett år har gått, så känns det fortfarande ganska ofattbart att det hände. Att du skulle få cancer. Att det skulle gå så förbannat fort. Att du skulle försvinna ifrån oss. Det kommer ibland som en käftsmäll att du inte finns kvar. 

Saknaden är så brutal, att man inte kan föreställa sig. Sjukt. 

Samtidigt som det känns hemskt att hjälpa andra, när DJ inte kunde få hjälp, så känns det bra. Jag ger folk det jag själv ville ha. -Ha dig kvar, Pappa. 

❤️

Tack till er alla

Har aldrig, och kommer nog aldrig, känna mig så hjälplös som jag gjorde då. -när pappa låg sjuk, med ångest och va döende.. Ingen kunde göra något. Alla skulle visa sig starka för varandra, trots att det va så jävla genomskinligt! 

Alla visste ju vad som väntades, hur det kändes och att det va fel. Så jävla fel. 

Jag vill ändå tacka alla som var där. Som var med på detta hemska slut. -Som ändå blev fint, men det var fel tid, fel sätt att dö på. Det var inte din tur! 

-Så tack alla som satt där, som man kunde ringa till, krypa upp hos och bara släppa ut all panik! ❤️

Att släppa ut all panik som kokat upp. Panik över att du tynade bort framför oss, att du hade ångest över att lämna dina sex barn och inte kunde göra något åt det, panik över att bli lämnad. 

Åter igen. Tack alla. 

Tänk va märkligt livet kan bli. 

Nu ska jag inte va bitter, men lev nu!

Annars kanske man inte hinner. 

Ena dagen kan man jobba, ha en bra dag, ha vänner. Nästa dag kan vad som helst hända. 

Du kan bli påkörd, pulsådern kan spricka, du kan bli knivhuggen eller få en hjärtattack. 

Vänta inte, lev nu. Idag. 

Älska, hata inte.

Va passionerad om du vill något.